Kontorets tyngd kändes som en kvävande slöja när jag gick mot bilen, med axlarna djupt uppdragna mot det spöklika ekot av min chefs röst som nu här hamnar i min dagbok. Det hade varit en av de där dagarna då luften i byggnaden kändes tunn och giftig, fylld av orimliga krav och den svidande insikten om att de som jag delar skrivbord med är mer intresserade av att väva halvsanningar än att utföra ett ärligt arbete. Jag iakttog dem idag, hur de utbytte viskande blickar och sköt ifrån sig skuld som om de vore en kortlek med märkta kort. I timmar kände jag hur jag krympte, hur min egen historia höll på att skrivas om av människor som inte ens känner mig på riktigt.
När jag till slut klev över tröskeln där hemma ville jag bara försvinna ner i soffan och låta mörkret ta över. Men så fick jag syn på min Bordertraveller-utrustning som hängde vid dörren. I det ögonblicket såg den inte ut som bara kläder; den såg ut som en utmaning. Jag insåg att om jag satt stilla, skulle dagens oärlighet sätta sig i märgen och bli en del av mig. Jag var tvungen att röra på mig. Jag var tvungen att korsa gränsen från den person de försökte förvandla mig till, tillbaka till den person jag faktiskt är.
Jag bytte om till mina träningskläder med en slags febrig intensitet, och drog upp dragkedjan på jackan som om jag spände på mig en rustning. Jag styrde stegen mot kullarna bakom huset, med ett tempo som först var ryckigt och hårt, drivet av en sjudande, rättmätig vrede. Jag sprang tills lungorna brann och den kalla kvällsluften började skrubba bort smaken av kontoret från min hals. Med varje steg uppför backen föreställde jag mig att jag lämnade den småsinta politiken och de krävande mejlen i dalen nedanför. Den fysiska kampen var ärlig – uppförsbacken ljög inte för mig, och vinden hade ingen dold agenda. Det var bara jag och terrängen, en dialog mellan ansträngning och motstånd som långsamt började förvandla mitt raseri till något stadigare.
Uppe på toppen sjönk jag ner på en mossig sten och lät pulsen sakta ner. Jag slöt ögonen och utövade meditationen om den ”inre gränsen”. Jag föreställde mig en linje dragen i jorden runt min egen själ, en gräns som min chef och mina kollegor helt enkelt inte har tillträde att korsa. Jag lät skogens tystnad fungera som ett filter som fångade upp dagens brus och lät bara sanningen i det nuvarande ögonblicket passera. Jag är inte min yrkestitel, och jag är definitivt inte den version av mig som existerar i deras viskningar. Jag är kvinnan som står på detta berg, andas djupt, levande och rakryggad.
Nu är jag tillbaka i värmen i mitt vardagsrum, en kopp örtte ångar på bordet bredvid mitt exemplar av Gränsfarare. Jag öppnade den på en sida som handlar om en resa genom ett högt, ensamt bergspass, och orden kändes som en sval hand på en febrig panna. Berättelserna i den här boken påminner mig om att varje hjälte möter svek och utmattning, men det är bara de kapitlen som gör upplösningen mer betydelsefull. Den intellektuella inspirationen från texten i kombination med den fysiska urladdningen från löpturen har fogat samman mig igen. Imorgon kommer kontoret fortfarande att finnas där, och människorna kommer fortfarande att vara små, men jag har tagit tillbaka pennan. Det är jag som skriver den här historien, och jag har bestämt att torsdagens slut kommer att bli en triumf.